Först vill jag bara tipsa om
Isak's inlägg.
För det här kan bli långt. Eller kort. Jag vet inte. Jag kunder åtminstonde inte sova.
Jag bara kände/känner att jag behöver skriva av mig. Av många anledningar. Och jag lovar, ni slipper läsa det här för det lär vara fyllt av många associationer som jag gör i huvudet och inte speciellt intressant heller för den delen.
Jag satt på toaletten förut och började tänka, toaletter är farliga ställen. Man är oftast helt ostörd och får massor med tid åt att tänka alldeles för mycket och som sagt ostört. Så jag har redan skrivit det här i huvudet ett tiotal gånger, på olika sätt och med olika ord. Jag arbetar så när jag skapar. När jag nu skapar, jag ska inte låta allt för kreativ, men jag gick trots allt mitt ett och ett halvt år på estetisk linje, så någon sådan dragning borde jag ha. Eller ja, det har jag. Först måste det hela gås igenom ett tiotal gånger minst i huvudet, sedan kan jag börja, fast utan att egentligen veta mer än vad jag visste innan. Men då har det fått någon slags emotionell och fast förankrad grund, och jag vet vad det är jag vill få ut, om jag nu vill få ut något eller bara behöver få ut det ändå. Som nu.
Jag började fundera ganska mycket, eller ja, egentligen inte.. Men ändå, efter att ha läst sista delen om Harry Potter(var det någon i klassen som läste den? Minns bara, och kommer väl aldrig glömma Samuels "våldtäckts"-kommentar angående den sjätte boken). Harry Potter har liksom varit endel utav mitt liv ganska många år, sedan jag började läsa den. Jag fick den julen '99 om jag minns rätt, men det gör jag säkert inte, och jag minns att jag hade den i säkert två år innan jag faktiskt läste den, jag tänkte att "Harry Potter måste ju vara jättetöntig", men det var den inte. Jag fastnade direkt, och nu sitter jag här, och allt är bara slut. Och det är väl inte att allt är slut som fick mig att tänka, även om det känns lite tomt, att det inte kommer bli något mer. Det som finns finns, det andra finns inte. Men utan att jag nu ska avslöja hur den slutade(ifall någon orkar läsa hit och faktiskt är intresserad) så måste jag säga att endel utav det som hände fick mig att tänka. På livet.
Livet ger mig svindel. Ofantlig svindel när jag tänker på det. Det får mig att vilja ge den som kom på uttrycket "larger than life" en rejäl smocka - det finns inget som är större än livet(ok, möjligtvis Gud, men om Gud är livet, så är det en svårdefinierad fråga..). Livet är störst. Störst innebär att det är helt ofantligt stort. Ofattbart stort. Hur katten fick jag auktoritet nog att få ansvara för ett liv. Det är ju ofattbart. Det bara sträcker sig oändligt åt alla håll och kanter. Men ändå kan det ta slut vid nästa hörn. Nästa timme. Nästa sekund. Nu kan det vara slut. Men det är det inte, åtminstonde inte just idag. Jag började tänka lite smått på om det inte är dags att "göra något vettigt". D.v.s. skaffa sig ett jobb och börja knega och slita och klaga för att få lite pengar som man kan slösa på något totalt meningslöst(haha, ja, Samuel, det är ju faktiskt ganska meningslöst egentligen, eller hur?), troligtvis skivor, massvis. Och några filmer blir det nog också, och endel helt totalt onödiga svindyra prylar, en iPhone t.e.x. Är det slöseri med livet? Vad är slöseri med livet? Är det jag gör nu slöseri? Har jag suttit här och slösat bort två månader utav mitt liv till ingenting? Eller har några utav dagarna ändå räknats? Eller va? Jag hänger inte med längre. Så känner jag. Skulle jag vara nöjd, skulle jag kunna se tillbaks och säga "allt är väl" om jag dog nu? Nej, jag skulle nog vara ganska besviken. Varför? Vad beror det på? Vad är det egentligen frågan om? Varför känns det som om det vore så att Jesus kom tillbaks imorgon skulle jag som den person jag är idag känna det vore lite jobbigt, att jag fortfarande har saker jag vill få gjort här på jorden. Förhoppningsvis skulle jag, och det är jag ganska säker på att jag inte skulle känna om Jesus faktiskt kom imorgon. Ändå vill jag inte det. Fast det vore ju otroligt skönt såklart. Fast ändå inte. Eller vänta nu.. Känner du igen dig? Ja det gör jag skriker jag högt och tydligt, vad innebär det? Är jag verkligen fullt ut kristen om jag tycker så? Ja det tror jag. Hoppas jag.
Eller är livet aldrig slöseri? Eller alltid? Jag vet inte. Kanske både och? Eller är det så att livet bara är slöseri så länge man ser det som slöseri själv, och upphör att vara det när man tycker att det är något som ändå är "värt" att göras. Eller? Har jag ens rätt att tycka något om det här? Ja, det tycker jag allt. Tycka är gratis. Så länge man inte tycker för högljudt, för då kan någon höra en, och det kan leda till alla möjliga konstiga saker.
Jag har funderat endel på året som gick. I alla fall nu på toaletten. Det var mycket som hände på en gång där inne på toan. Och på Hjälmared också för den delen. Väldigt mycket. Samtidigt väldigt lite. Nästan ingenting. Beroende på hur man ser det. Jag kan inte känna att jag ångrar någonting direkt, varesig hur jag varit, eller vad jag har gjort. Jag tycker att jag var alldeles lagom både för min och för eran del. Men jag vet inte. Ibland blir jag osäker. Börjar tro att jag borde vara mer si eller mer så. Men det är jag sällan. För det är inte jag. Det har jag kommit fram till. Jag är jag, oavsett vem jag är. Fast det är klart man undrar ibland. Är jag verkligen den jag uppger mig för att vara? Är jag sånhär? Tycker jag verkligen så? Ibland är jag väldigt säker. Ibland vet jag inte ens vad jag ska ta mig till, eller vart jag ska vända mig. Då brukar jag oftast skriva, och när inte det funkar, då är jag tyst istället.
Det har hänt. Flera gånger. Att jag satt mig för att skriva. Men det har inte kommit någonting. Så då har jag rest mig upp och gått där ifrån och kanske tagit en promenad. Eller bara satt mig i en stol för att stirra apatiskt rakt in i väggen i några timmar. Ibland blir det så. Oftast inte. För det finns för mycket att göra. För mycket som man "borde" hinna med. Vadå borde tänker jag? Varför känner jag att jag borde spela igenom alla Final Fantasy spelen? Tja, är det bra spel? Svar ja. Men jag menar, ska jag se tillbaks på mitt liv och säga stolt när jag ligger för döden, eller är död "jag spelade igenom hela Final Fantasy-serien!". Det känns så fruktansvärt banalt att vara människa ibland. En känsla jag tror de flesta får, eller det föreställer jag mig i alla fall. Genom sig själv känner man andra var det någon som sa en gång.
Men om jag nu inte känner mig själv då? Hur kan jag känna andra? Eller är det just så, genom att jag inte känner mig själv så känner jag andra? Eller känner jag inte dem? Jo, till en viss del. Men det är lättare med andra. För man slipper alltid alla de där kvalen, man slipper tänka djupare åt andra - oftast. Jag kan tala om hur endel personer är just för att jag inte vet hur de faktiskt är. Hade jag vetat det hade jag nog stått där som ett stort frågetecken och undrat vad det är jag håller på med. Ungefär som när jag försöker komma underfund med mig själv.
Vad vill jag? Jag vet inte. Inte alls faktiskt. Det är oftast inget som jag ser som ett problem. Eller ja, en sak vill jag. Jag vill att jag ska ha "rätt". I den meningen att jag vill att det som jag kallar tro ska vara sant. Vilket jag är ganska övertygad om. Vad som känns mer osäkert är dock om jag verkligen tror det. Eller har jag hela tiden bara lurat mig själv och andra? Det brukar bli en cirkel utav det där. Allt jag kan göra är att be Jesus att ha förbarmande. Vilket jag i sådana fall tror att han ska ha, och då är det ju lungt! Men ibland känns det där också lite för enkelt. Helt enkelt lite för banalt.
Om någon nu har läst hit, så tycker jag gott du kan fortsätta, men ta en fikapaus vetjá, det gör nästan alltid gott! Fika är något jag tänkte endel på när jag, eller jag borde skriva vi, var på Hjälmared. Det var inget jag sysselsatte mig själv med särskilt mycket. Men då och då. Det kändes väldigt bra vid de tillfällena, men oftast kändes det bättre att sitta på rummet, eller vad jag nu gjorde. Kanske stod och blickade ut över sjön? Eller var ute och gick. Eller nästan troligast, duschade. Jag duschade massvis på Hjälmared för er som inte visste det. Ibland fyra fem gånger om dagen. Oftast räckte det med en, eller i högsta fall två. Men ibland blev det väldigt många. Och inte en enda gång lade jag mig i badkaret som vi hade på nedervåningen, trots att jag funderade på det ganska ofta. Jag vet inte om det framgick över huvud taget, eller ja, för all del, jag hade det inte som något mål att det skulle gå fram, har jag väl aldrig haft, vad vatten symboliserar för mig. Det symboliserar frihet. Frihet och åter frihet. Att bara ligga i vattnet, eller stå, alternativt sitta i en dusch i timtal, det är frihet. Jag kanske är en toalettfetischist? Jag vet inte, jag tror inte det, även om toaletter har många fördelar. Om inte annat är det alltid bra att ha nära till en.
Utkast sparades automatiskt 01:26. Klockan är med andra ord snart halv två på natten. Klockan elva igår kväll var jag totalt slut. Jag var redo att gå och lägga mig. Men så blev det tydligen inte. Och nu sitter jag här. Och skriver. Jag minns knappt varför. Fast där ljög jag ju. Jag vet precis varför. Och jag vet varför jag inte har slutat än. Jag känner mig lite som Ulf Ekman såg ut att känna sig på Pingst-Oas's sista möte i Göteborg. Han såg verkligen ut att vilja få fram något som helt enkelt inte kom. Men tillsist blev även han trött på sitt pladder. Eller om han tröttnade. Oavsett så tog det till sist slut. Det gör nog det här också. Hoppas jag. Ja. Det gör det. Det har jag bestämt. Men jag har inte bestämt när. Jag har bestämt väldigt lite. Det enda jag har bestämt är faktiskt att jag ska gå på ett bröllop den 21a Juni 2008. Fram tills dess är jag teoretiskt sett totalt obunden. Men jag menar, vem vet vad som har hänt innan dess? Inte jag i alla fall.(Nu har jag äntligen använt fler i alla fall än åtminstonde vilket gör att jag kan använda några åtminstonden till utan att behöva tycka att det känns jobbigt!)
Jag lyssnar inte helt oväntat på musik samtidigt som jag skriver det här. Nu kom "Suzie Q" utav Creedence Clearwater Revival. En ganska bekymmerslös grupp. Åtminstonde(!) utåt sett. Frågan är om de var så bekymmerslösa inåt. Jag tänker ofta att jag måste verka rätt bekymmerslös, jag tror att jag verkar vara det i alla fall. Jag vill nog vara det. Ibland är jag det. Men oftast pågår det väldigt mycket mer inuti än vad som visas utåt. Varför kan man då fråga sig, det frågar då jag mig ganska ofta, men vet ni vad jag svarar? Nej, det vet inte jag heller. Jag tror jag skulle försöka svara med något smart. Det verkar ju alltid smart. Vad innebär det egentligen att vara smart? Är jag smart? Är du smart? Är vi över huvud taget smarta? Gud är nog smart i alla fall, eller är han det? Vad innebär det att vara smart? Ett väldigt litet ord som kan innefatta så väldigt mycket. Och ibland blir det nog för mycket för det lilla ordet. Jag tror inte jag gillar det. Nej, det gör jag inte, jag bestämmer det här och nu, jag gillar det inte! "Smart". Vadå smart? Gatsmart? Duktig på att lösa logiska problem? Bra på huvudräkning? Läsa snabbt? Eller är det att handla kostnadseffektivt. Konstnadseffektivt med känslor? Det borde ju vara smart att inte slösa på känslorna för mycket, det är väl smart? Eller hur? Utan lite lagom sådär, så att folk vet att man inte har ett hjärta utav sten, men utan att de för den sakens skull egentligen har en aning om vad jag egentligen tycker. I sådana fall är ju inte Gud smart. Han visade vad han tyckte han. Han älskade oss. Attans så mycket mer än vad vi någonsin kan förstå tror jag. Det känns bra att han gjorde det. Det känns tryggt. Liksom libero - det känns tryggt! Lite så blir det väl ibland? Gud finns där, det är tryggt. Trygghet är egentligen något ganska hemskt och bisarrt. Eller? Är trygghet så tryggt och bra som det låter? Jag vet inte. Känner jag mig trygg? Ja, jag tror det.. Men vad innebär det att vara trygg? Jag vet faktiskt inte om jag kan svara på den frågan.
Jag börjar nästan känna mig klar att gå vidare nu. Och funderade en liten stund på att be om ursäkt på all plats jag tar upp, men det tänker jag inte alls göra. För jag är inte ett dugg ledsen för det. Däremot kan jag tycka lite synd om någon faktiskt har läst igenom allt. Det är väl egentligen inte meningen. Men om du nu har gjort det så ger det väl säkert mitt ego en liten kick.
Tack för nu. Eller så. Vem vet. Jag kanske skriver mer sen. Eller nu. Eller aldrig.
/Mattias
