Bloggen har den senaste varit på tok för innehållsrik. Detta tolererar jag inte. Därför kommer jag, här och nu, endast i syfte att förvirra, konfundera och skapa allmän oförståelse, skapa ett blogginlägg fyllt av nonsens och brist på innehåll. Detta gör man på bäst genom att skriva en himla massa ord, uttryck, expressions, utan att det direkt leder någon vart. Det gäller alltså att skriva en massa saker om och om igen, utan att egentligen ha något slutmål med sitt skriveri. I ett sådant läge skulle man kunna säga att omskrivningar är väldigt användbara. Ett annat ord, uttryck, expression man skulle kunna använda är det följande: ordbajsa. Ordbajsa är ett mycket bra ord. Det betyder ungefär att man fyller ut en text med en massa ord, utan att orden egentligen tillför någonting till texten. Man skulle kunna jämföra det med en person som sitter på toaletten och skiter, men istället för att det kommer skit ur hans stjärt så kommer det ord. Många ord. Han ordbajsar. Varför ordbajsar då denne man, frågar ni då er? Varför kan inte hans avföring bestå av bakterier och halvsmält mat som hos alla andra män (dock inte kvinnor, eftersom dessa, som bekant, ej bajsar)? Jo, svaret är helt enkelt det att han sitter och filar på en text som, i hans tycke, är alldeles för kort. Han har däremot ingenting nytt vettigt att skriva, men måste ändå fylla ut hans sidskrivningskvot på 300 helvita pappersark. Då är ordbajseriet ett alldeles ypperligt verktyg att idka. En annan sak som är mycket viktig att tänka på är att aldrig använda sig av nytt stycke. När man försöker fylla ut en text för att få det att se mycket ut är tanken med det, givetvis, att få det att se så ofantligt mycket ut, ja, helt enkelt sådana enorma mängder så att ingen vettig människa skulle få ett infall, lusten, att läsa det. Därför behövs helt sjukt stora mängder av sammanhängande text (dock utan sammanhang, eller annat sånt trams) så att folk vid första anblicken får känslan att vilja gå hem och läsa Svensk Damtidning (för intressearade finns ett exemplar att läsa i Fjärden, Forellen för en hyra av 50kr/timmen. Läskunnighet ingår ej). Skapar man ett nytt stycke får man däremot direkt folk intresserade. Man drar deras ögon till sig. Det absolut sista man skulle vilja i ett läge som detta. Är man mitt inne i ett långt stycke är det ju mycket troligt att läsaren väljer att sluta läsa i ren tristess (eftersom texten faktiskt inte har något innehåll). Man dödar helt enkelt hans läsvilja. Skulle man då, av ren olyckshändelse, skapa ett nytt stycke finns alltid risken att läsviljan, likt Jesus, återuppstår. Gud förbjude detta. Återuppståndelsen bör lämnas till Frälsaren själv, och inte till någon sketen läsvilja (Amen). Därför får man vara noga med vad man skriver, så att denna händelse ej uppstår. På tal om, ja, ingenting om jag ska vara helt ärlig, så har jag alldeles i detta nu tagit mig friheten att se efter hur lång den här texten egentligen är, genom att använda mig av det privilegium i form av "Preview", som denna bloggskrivarsida erbjuder. Det tackar jag för. Jag måste tyvärr konstatera att jag ännu inte nått upp till den mängd meningslöshet jag ämnar att tillföra denna blogg. Detta, mina damer och herrar, ladies and gentlemen, kungar och Silvior, innebär att jag kommer fortsätta detta skriveri ett litet tag till. Vad ska man då skriva för att fylla ut detta lingvistiska tomrum som befinner sig på den sida? Ja, det är faktiskt en mycket bra fråga. Frågan är faktiskt så pass bra jag kommer ägna de närmsta tre sekunderna till att tänka ut ett svar på denna eminenta fråga. Tyvärr så kommer detta tänkande inte att resultera i ett enda jota (liten bokstav). Därför kommerjag i ren förtvivlan fortsätta att skriva absolut ingenting. På tal om att jag faktiskt skriver saker och ting utan innehåll så hoppas jag verkligen att ingen läser detta. Ett av de få målen med denna text är ju att du som läsare ska tappa all intresse för vad som skrivs och istället endast konstatera "Store Tore! Det här var en himla massa text jag inte kommer ha minsta viljan av att fortsätta läsa!". Har du inte uppnått detta stadie än bör du skämmas. Därför kommer nu en liten uppmaning till dig som längden till trots faktiskt fortfarande läser: Skämmes! Efter detta lilla vredesutbrott ämnar jag nu fortsätta med det icke-existensiella ämne denna text omfattar. När man har skrivit en bra bit på en text utan att egentligen att skriva någonting alls händer det lätt att man, i brist på fantasti, drabbas av den bistra känslan av att man inte klarar av att fylla ut texten med ytterligare rader. Denna känsla är helt och hållet fel och övervinns enklast genom att helt enkelt fortsätta skriva utan att riktigt tänka på vad man skriver. En annan viktig regel att tänka på är att aldrig radera det man skrivit. Har man väl börjat på en text bör man ej ta bort den, eftersom detta endast resulterar i att texten blir, Gud förbjude, kortare. Skulle det då inträffa en situation där man råkar skriva någonting man inte kan stå för bör detta problem handskas med genom att påbörja en ny mening där man beklagar sig över vad man alldeles nyss skrivit, eftersom man ej kan stå för det. Till exempel är detta vad jag känner just nu. Vad är det för nonsens att säga att man ska låta åsikter man ej innehaver personligen stå kvar till allmänhetens läsning, endast för att i nästa mening berätta hur mycket man ångrar sig över att man skrev dem? Nej, detta kan jag verkligen inte stå för. Däremot kan jag vara nöjd och glad över att jag lyckats fylla ut ytterligare några rader. Glädje! Efter en kort blick på förhandsvisningen av detta blogginlägg kan jag fortfarande konstatera att längden av denna text ännu ej behagar mig. Med denna anledning fortsätter härmed detta nonsens. För eventuella nytillkomna läsare kan jag även meddela att du i detta nu bör bespara dig den tid det krävs att läsa igenom allt detta. Du kommer ej få ut någonting utav det. Det kommer endast resultera i att du kommer spendera närmsta nätterna i klagobön frågandes "Eli! Eli! Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Varför tillät du mig att läsa all den mängd text som inte berikat mitt liv det minsta?" Efter att påbörjat denna bön spenderar du den närmsta tiden att läsa klagovisorna, några väl valda kapitel ur Jobs bok samt nöjessidorna på Aftonbladet. Det bör tilläggas att författarna till sistnämnda idkar en variant av denna skrivningsprincip, till den mån att dom saknar innehåll. Tyvärr lyckas dom ej att skriva utan innehåll tillräckligt länge, vilket resulterar i att folk faktiskt tar sig tiden att läsa dessa korta, men ack så meningslösa, artiklar. Nog om detta. Jag vill ju inte riskera att ta upp alltförmånga ämnen i denna text, eftersom texten, när allt kommer omkring, inte ska ta upp något specifikt ämne. På tal om inget specifikt ämen skulle jag nu vilja ta tillfället i akt och citera en dikt av den svenske poeten Johan Ericsson. Dikten heter "Den torra". Här kommer alltså "Den torra". "-Vill du ha den torra? -Nej fy! -Vilken vill du ha då? -Nej fy!". Jag skulle även vilja ta tillfället i akt och tacka denne sistnämnda poet, nämligen Johan Ericsson, för att jag fick mottaga hans tillåtelse att citera detta mästerverk. Tack, Johan Ericsson, för att du hjälpte mig att fylla ut ytterligare rader i denna meningslösa text! När jag ändå så är igång så kommer jag även, på begäran av poeten och diktaren själv, att citera ett utav hans senaste alster - "Heja Sverige". "Heja Sverige! Frisk tumör - Det är det som snusen gör!". Poesi kan tyvärr även vara farligt. Det kan framkalla en diskret innehållston, eftersom den gör texten öppen för tolkning. För att undvika detta ytterligare kommer jag nu att sluta att citera den svenske poeten Johan Ericsson för att återgå till totalt nonsens. Nonsens är för övrigt ett mycket vackert ord. Det borde användas oftare och bli en naturlig del av medelsvenssons vokabulär, som innehåller ord såsom fjäril, sillsallad och bedulkningsutskott. Och med dessa ord skulle jag vilja ta och tacka för mig. Jag känner nämligen att jag uppfyllt ett någorlunda behov av meningslöshet i denna blogg och dragit ned innehållssnittet med flertalet procentenheter. Uppdraget slutfört. Och till dig som fortfarande läser allt detta vill jag bara säga: jag hoppas verkligen att du inte kommer att sakna den tid du lagt ned på att läsa allt detta nonsens. Du kommer nämligen aldrig att få tillbaka den. Jag tackar så mycket för (bristen på) er uppmärksamhet.
