Lördag morgon.

Den här veckan har verkligen varit omvälvande, och det har hänt mycket.
Först var det Bertils psalmer som skulle bli klara, sen har jag haft en teater som skulle visas upp och sedan var vi och badade inne i Alingsås badhus.
Men nu sitter man här, i sysslolöshetenskungadöme, framför datorn.

Den här veckan har jag tänkt mkt på mina egna begränsningar. Jag tycker verkligen om att skriva och spela och allt det där, och jag har så mycket kreativitet inom mig, men jag känner verkligen att det finns inget som frigör den.
Jag känner mig som en stor medelmåtta och jag har svårt att vara det.
Det känns så meningslöst också. Varför all kreativitet om jag inte kan leva ut den?
Fast den kanske också är falsk. Den finns kanske bara för att jag längtar efter uppmärksamhet.

/Samuel