Magdas bittra avsked

..eller kanske "Magdas avsaknad på avsked".

Efter en tröttsam arbetsvecka och lång bilresa kom jag äntligen fram till Frizon och mina kära gamla klasskamrater (ni vet vilka ni är). Det visade bli en helg med mitt vanliga sinnelag; "uppochner", men härliga dagar på det hela taget. Det var bara en sak som krossade mitt hjärta och slog den sista luften ur mina spröda lungor; Efter det avslutande mötet i den rödfärgade ladan, så packade jag snabbt ihop mina grejer och gick för att säga hej då till mina vänner och förhoppningsvis få endel kramar. Jag går dit, tar lite bilder och är allmänt trevlig när det plötsligt kryper fram att "Magdalena har redan åkt". Chockad står jag där. Det är som att tiden stannar upp och jag blir fullständigt medveten om allt som händer omkring mig. Jag hade kunnat räkna regndropparna omkring mig. De föll som symboler för de tårar som borde runnit nerför mina egna kinder. Men det kommer inga tårar. Den källan är uttårkad av bitterhet. Plötsligt hör jag att det åskar. "Åskar det?" frågar jag, men de andra skakar på huvudet och jag förstår att det bara var ljudet av mig själv som var tillbaka i verkligheten. Jag ser min egen smärta reflekteras i Isak Tornbergs ögon som liksom jag blivit förklarad fullständigt "ejvärdatttafarvälav". Och jag ser Isak Samuelsson som trots allt fått en "hejdåkram" , men är fylld av gränslös empati, känna med oss på sitt oerhört manliga, kristliga sätt. Vi står tysta en lång stund och under den tystnaden kommer vi överens om att hämnas och detta är min heliga hämnd; en fullständigt korrekt återgivelse av den avgrundssvarta verkligheten.

"Jag kan inte hålla tyst om det jag sett och hört" - Fri tolkning av en text någonstans i Bibeln.

/Samme