En sorglig berättelse?

Idag känner jag att det är en riktigt bad day! Dagen suger.
Det börjar med att jag inte ids stiga upp för att träna med Julia klockan 10. Kändes lite jobbigt att berätta det för henne när hon ringde... Sedan stiger jag upp och bestämmer mig för att träna vid tolv istället. Jag äter vid lagom tid innan, packar grejorna och får lite bråttom till bussen i slutet. Just när jag ska fara, allt är klappat och klart, inser jag att jag inte har mitt träningsband som man måste ha för att träna på Nautilus. Så jag söker febrilt igenom hela väskan, jackan, alla kläder som jag har i Jonas lägenhet, necessären, träningspåsen och ryggsäcken. Det finns ingenstans, jag undrar om jag glömde det på gymmet förra gången jag tränade, för (även) då hade jag bråttom till bussen... Men i mitt stilla sinne är jag rätt säker på att bandet ligger i fickan på mina träningsoverallsbyxor... Som är hemma i Böle. BLAJ bLAJ ÄPPELPAJ.

Detta betyder att jag måste vänta tills klockan är halv två då nästa buss går till Böle, åka hem, ta reda på bandet och åka tillbaka till Öjebyn för att träna (om det nu går någon buss dit då) och efter träningen åka hem till Böle igen. Buss kostar, och jag som redan färdas fram och tillbaka mellan Böle och stan (Piteå) med buss och bil i princip varje dag...

Till råga på allt ska jag in till stan ikväll (igen) för att samlas med Alpha-gruppen inför avfärd till Hemmingsmark, och jag har inte alls så stor lust att fara dit just nu.
Fast egentligen är jag övertygad om att det kommer att bli fantastiskt.
Men jag orkar inte tycka det just nu.

Detta slutar nog med att jag far ut och springer hemma istället. Här har jag inga springarskor, så det går inte. Jag väntar väl tills Jonas kommer hem från skolan innan jag far hem, så får jag träffa honom lite också.

Tja, nu har du fått en liten inblick i min vardag. Tyvärr blev det när den kanske känns lite jobbig. Eller snarare typisk. Men jag har hopp för framtiden... Och jag trivs faktiskt i nuet också. När jag tänker efter så kunde jag inte ha det så mycket bättre. All tid i världen att göra saker och nära till nära och kära. Men nog vore det skönt med lite inkomst.

Kanske underlättar vi för oss själva i vår vardag om vi tar emot det Gud vill göra; Vara med oss. Alltså, han är alltid nära oss, och det är han ju vare sig vi låter honom eller inte. Men frågan är om han är med oss.
Jag är övertygad om att Gud är med oss på grund av att han älskar oss. Han bryr sig om oss, han känner med oss, han har goda avsikter för oss och han är NÅDEFULL. Den vetskapen gör det lättare att leva tycker jag.
För även om jag vet om att Gud är nära mig, vet jag inte om han står bredvid och hytter med fingret för att lära mig ständiga läxor, eller om han står bredvid och gråter när jag gråter, skrattar när jag skrattar osv. Jag gissar på det senare, en gissning som jag tror är kvalificerad.

"God morgon, min vän! Det är Gud. Idag vill jag ta hand om alla dina problem, och jag vill inte ha din hjälp. Så ha en bra dag!"

Detta är en hälsning som inte visar så mycket på att vi ska sitta ner på en stol och vänta på att Gud ska leva åt oss, däremot visar den på Guds omsorg om oss. Något som vi faktiskt varken kan eller behöver göra något för att den ska finnas. Den finns ändå, och har funnits genom hela historien. Det vi kan göra, om vi vill, är att acceptera den.

Jag tror att Gud älskar mig lika mycket hur många bussar jag än missar, hur många mornar jag än försover mig, hur många grejer jag än tappar bort. Lätt att glömma men skönt att komma ihåg. //hanna