Hallå, det är Gud
Ibland händer det, att det snurrar till i skallen på mig
och jag lixom hör en inre rröst:
-Hallå, det är Gud.
(Nej, jag tror inte jag är i behov av akut tjänstledighet.
Och tyvär håller jag inte på att bli helgon heller.
Det är mera "på låtsas". Fast kankse sant ändå?)
Som nu senast.
-Hallå, det är Gud. Jag hörde att du just förlåtit Hitler och Stalin och tänkte öppna himelen för den. Stämmer det?

-Nja, alltsåsånt kan man ju inte göra...
-Just det.
-Men jag försökte tänka mig in i, hur du Herre tänker och känner.
-Och hur tänker jag då?
-Jo, du omfattar ju varje människa du skapat med en helt ofattbar kärlek...
-Hoppa över predikosnacket, jag har brottom! Har du förlåtit Hitler och Stalin?
-Jag tror att om himelen stod öppen för dem också, så skulle de kunna vara det gladaste i himlen. Och om till och med jag är beredd att förlåta dem, hur mycket mer skulle inte du vara det? Rent ut sagt, jag tror inte på något helevete. Du är för god för att vilja plåga någon enda. Medge att jag har rätt! Du kan väl inte vilja någon enda människas eviga död?
- Jag vill väl aldrig död, jag vill liv! muttrar Gud.
-Så då kan man kanske hoppas på allmän amnesti? undrar jag blygt. Himlen öppen för alla.
-Du har redan förlåtit Hitler och Stalin mumlar han eftersinnade. (Det verkar nästan som om jag gett honom något att tänak på. Ja, om Abraham vågar be lite kraftfullare för Sodom och Gomorra, så hade städerna kanske skonats.)
Så drämmer han till.
-Och vad har det gjort dig, som du förlåter dem?
-Mig personligen har de väl inte gjort något, men...
-Just det! avbryter han. Dig personligen har det inte gjort ett dugg ont. Det finns inget du kan förlåta dem. Däremot finns det miljoner och åter miljoner, som Hitler och Stalin gjort ofattbart mycket ont. Tycker du inte att det är deras sak att förlåta? Om det nu ska förlåtas?
-Men då blir det ju inget! Det är väl en orimlig tanke att alla dessa offer skulle vara bereda att förlåt?
-Nån annan väg finns inte. Och om du eller till och med jag själv försöker "förlåta" utan att vara offren, så blir det bara sentimentalitet. Och Gud är inte sentimental.
-Men då har ju människor makt att dömma andra människor till helevete! Inte bara på jorden utan i evighet. Det är ju djävulskt!
-Djävulen kalls Åklagaren, inetämmer han. Och ingen har påstått att han alltid saknar fog för sina anklagelser. Och vad gäller Hitler och Stalin, har han ovanligt bra på fötterna.
-Så då är det kört för dem? undrar jag.
-Har du inte hört talas om försoningen? frågarGud. Vad tror du egentligen hände med min Son på Golgata?

Så linjen är bruten.
Jag har alltid haft svårt för försoningen. Alla försök att förklara den har känts som en sinnessjuk matematik, där Guds rättfärdighetskrav ska balanseras mot ett tillräckligt stort offer. Och den gamla tanken att all smärta och allt ont i världen focuserades på den korsfäste Jesus, har mest känts som en orige i sadism.
Illa nog att en människa dödas för att hon är god, har jag tänkt. Ännu värre om den människan är ett med Gud, på sätt och vis Gud själv.
Men att världens samlade ondska skulle "bränna samman" på korset, det har jag inte kunnat tro. Vad skulle det vara för meninge med det?
Plötsligt känns det inte så meningslöst längre.
Fasansfullt, men inte meningslöst.
Bara offren har fullmakt att förlåta. Det är Rimligt.
Men om Jesus är offren? Alla offer genom tiderna? Då - Och bara då - skulle han ha fullmakt att säga: Jag förlåter dig.
Då skulle det vara sant som psalmen säger:
"så som Jesu smärta var / aldrig någonsin varit har".
Jag orkar inte ta in det. Men det skulle kunna vara sant.

Jesus, var det därför du var så rädd i Getsemane? Du anade att du på korset skulle få gå in i gasugnarna miljoner och miljoner gånger, se dina barn eller föräldrar eller den du älskade mest göra det, miljoner och miljoner gånger. Och du lät det ske med dig bara för att kunna förlåta den där djävulen som bestämt att de skulle gasas.
Dert är vansinne att älska så! Ingen människa kan vara värd det priset!
Då säger du att vi är värda det priset.
Jag förstår dig inte. Jag förstår bara att det inte är min sak att försöka lära dig barmhärtighet.
Tack att du är den du är! AMEN

Av: Lars Collmar.
Från boken den saliga geten.

Nu är det ju inte jag som skrivit det här.
men ibland hittar man texter som som bara stämmer med hur man vill tänka.
Det är skönt. Det kan behövas. som svar på tidigra funderingar.
Kramar till lärarna klassen och alla!

Speciellt tack till Hanna för sagostunden vi fick idag.
Det var lite mer än en saga.